Namobuddha

Så vackert med senapsblommorna, böneflaggorna och oändligheten

Idag tillbringar jag dagen i sängen och försöker bli frisk från en envis förkylning. Har varit intensivt de sista veckorna här och om en vecka ska jag ute på 5 dagars vandring från Pokhara så till dess måste jag bli frisk.

På jobbet kom undervisningen igång lite grann förra veckan, planerat till dagligen mellan 15-16. På måndagen var jag borta (på grupp-utflykt). På tisdagen blev det inställt för då var det cirkus. På onsdagen hade jag den första workshopen men vid 15.30 sa de att de slutar för då ska de byta om och bussen går kl 16 (cheferna höll inte med om att det ska ta 30 min att byta om). Torsdagens workshop blev precis som planerat men på fredagen försvann folk vid 15.30 för att fira av en kollega som sluta (istället för att bara säja det). De enda kvar var deras chef och en annan volontär. Men, men, fortsättning denna vecka, sen blir det paus för jag kommer vara ledig. Jobbar också lite enskilt med några sjukgymnaster och försöker följa några patienter. Blandning mellan kul och frustrerande.  De flesta andra volontärer uttrycker samma blandning, mycket träning har gjorts, men implementeringen är inte på topp. Även intresset bland dom vi ska jobba med är milt sagt blandat. Idag skulle jag även haft träning med sjuksköterskorna, men det ska nog bli av senare.  

I helgen gick jag tillsammans med Bernice från England och Inge från Holland till Namobuddha, en gammal pilgrimsort som ligger fantastiskt vackert på krönet av ett lite berg och varifrån man ser Himalaya bergen (när det inte är disigt). Här finns grottan där, enligt Buddhistisk religion, en prins för ca 6000 år sedan offrade, eller donerade, sin kropp till en utsvulten tiger och hennes fem ungar. Han blev sedan återfödd till en Buddha och återkom till denna plats med sina studenter. Vi tog buss en bit och sen gick vi ca 4 timmar dit och 3-4 timmar dagen efter ner åt ett annat håll. Det är så otroligt vackert överallt här. Redan för 31 år sedan tyckte jag att Nepal måste vara ett av de vackraste länderna i världen och det kvarstår. Alla de gröna bergsidorna är terrasserade överallt. Smala små fält där odlingen är i olika skeenden, vissa torra, vissa våta, vissa gröna, andra gula. Människor jobbar på fälten, tar hand om getterna och korna, rensar ris och grönsaker, bygger och fixar. Vissa plöjer med oxar andra med små traktorer. På vägen ner var det den ena mandarinlunden efter den andra, verkar vara riktigt bördiga trakter även om att vara bonde är ett hårt jobb. Och extremt otillgängligt om man inte kan gå.

Stannade över natten på ett kloster där ca 200 munkar bor. De yngsta är runt 9 år och de blir munkar av olika anledningar, varav en vanlig, vad jag förstår, är att fattiga familjer kan skicka sina söner dit och de får mat och gratis utbildning. Prata med en kille som var 19 och varit där i 6 år och har tänkt stanna hela livet. Det första han kommentera när jag sa att jag var svensk var, som vanligt, Zlatan. Ingen skillnad på munkar och andra unga killar är det gäller fotboll. Frukost och middag med munkarna, otrolig effektiv servering. Middagen för drygt 200 personer var över på 15-20 minuter.

Fantastisk rogivande miljö och skulle gärna tillbringa några dagar där, men ”plikten” och vandringen kallar. 

Svårspelad fotbollsplan med en liten skymt av Himalayas i bakgrunden

En skolklass på lördagsutflykt ville ta foto med oss

Vissa plöjer med oxar and med små traktorer

Fantastiska odlingsterasser

Panorama

Hårt arbete att vara bonde och ffa kvinnorna bär och bär. 

Första glimten av Namobuddha

Framme och firar med en öl, gott!!!

Mycket böneflaggor är det!!

De yngsta munkarna på väg till frukost

Thrangu Tashi Yangtse Monastery

Mycket trappor i klostret

Buddha

Rofyllheten skyddas av taggtråd

Hängbron över till slutmålet Panuati
varifrån vi tog bussen hem

Utflykt till jordbävningsdrabbat stad

En till vecka har gått och jag har tillbringat största delen i Kathmandu.  Asiatiska ryggmärgsskadekonferensen ASCoN har pågått i 3 dagar med deltagare från 18 länder (visade det sig när alla länder skulle uppträda med något under galamiddagen).  Rigorösa säkerhetskontroller först dagen då presidenten kom och officiellt invigde konferensen. Hon skulle hålla ett litet tal, som vi fick en översättning på en sida, men skippade det skrivna efter e stund och pratade på i säkert 15 minuter. Har varit kul med mycket bra networking och en del intressanta presentationer, men otroligt fullpackat program. Pga bensin krisen kortades det ner från 4 dagar till 3 utan att något togs bort (tror jag i alla fall). Mycket folk från Nepal förståss, men även från Indien och Bangladesh. Väldigt små delegationer (1 person) från Myanmar, Laos, Italien och Sverige. Fick mycket positiv respons efter min 7 minuters presentation av Botswanaprojektet och efter mitt soloframträdande med den gamla dryckesvisan och folkloren ”Bort allt vad oro gör”.

Har hunnit vandra många vänder runt Boudha stupan i Kathmandu, varje morgon tar jag några varv. Fascinerande med alla pilgrimer som går och går. Har varje dag sett samma kvinna som tar sig runt på det traditionella tibetanska sättet med att lägga sig raklång, lägga pannan i marken och sen gå fram till där pannan nudda marken och gå ner igen. Hon är vadderad med träklossar på händerna och ett vadderat förkläde på framsidan och ner över knäna. Tar mej tillbaka 30 år (drygt) när vi såg många pilgrimer på väg mot Lhasa på det sättet, i veckor/månader var de på väg. 

Idag (söndags) har varit en full dag. På morgonen var jag på Independent living huset vid 8 för att träna lite med några killar där som inte tyckte att de fått tillräckligt med rehab och ville lära sig mer. Gick igenom förflyttningsteknik, stretch, axelträning, golv förflyttning etc. Verkar uppskatta det och ta till sig info. Får väl följa upp det någon dag. Roligt att många heter gudsnamn, Vishnu var det som ville att jag skulle komma dit. Var även inne och hälsa på Krishna, en kille med mycket hög skada, C4, som bor där och som jag träffat förut.

Sen åkte jag och en supertrevlig, empatisk ung sjukgymnast, Amrita, till en Sankhu, en stad som ligger i det mest jordbävningsdrabbade området i närheten av Kathmandu, där hon visste att det fanns många behövande människor. Hon ville framför allt hjälpa några kvinnor, några änkor, vilkas hus blivit raserat och nu bodde i under korrugerat plåt tak och väggar bredvid sitt gamla hus. Huset hade varit 5 våningar men var nu 2 trasiga våningar. Innan hade vi varit och köpt varma kläder av pengar som en vän bidragit med från Sverige, vilka vi nu delade ut för att hjälpa dem genom vintern. Blev bjudna på te, sen Aila (hemgjort brännvin)med stekt ägg som tilltugg, och sen fantastiskt god lunch. Enligt Amrita äter de inte så här varje dag utan speciellt idag. Verkade som de blev riktigt glada och tacksamma och skulle be för mej och min vän som hjälp dom.  Fantastisk stund. Gick en sväng runt stan och titta på alla nedfallna hus, allt bygge som pågår och vanliga livet som pågår samtidigt. Det här är en mycket bördig del och en av de största leverantörerna till Kathmandu för grönsaker, ris och andra odlingsprodukter. Det ser verkligen rätt så tufft ut för många, de bo kvar i halvt raserade hus eller i enkla tillfälliga konstruktioner. Lokal bussen dit tog ca 1.5 timme och kosta 60 rupies för oss båda (ca 5 skr). Ett mått på hur billigt det är här för oss. 

Amrita förhandlar om priset på varma kläder

Frukost te och friterat bröd

Inhandlar lite mandariner som presenter 

Infart till Sankhu

Hus och husresthögar i Sankhu

Halvfallet hus

Baksidan på kvinnornas
hus med Pomeloträdet

Köket där utsökt lunch tillagades

Lunchen vi blev bjudna på,
obligatoriska ris och dal (linser)
 och olika grönsaksblandningar

Ostabil trappa in, inte så lätt för oss,
ännu värre för en 85 åriga kvinnan
och mannen

Huset som varit 5 våningar tidigare

En annan tomt i Sankhu

och en annan gata

Central torget i staden. Amrita kom
  ihåg att det varit ett tempel här förut.
Inga spår av det nu

Bördigt område och full aktivitet
 på fälten

..och med tvätten

Kathmandu

Tillbringade helgen in Kathmandu, en intensiv, myllrade jättestad. Jag höll mest till runt Boudha stupan och gick medsols runt, runt, satt på en bänk och följde pilgrimernas (och andras) vandring runt stupan med sina radband. Verkar vara en blandning av hinduism, buddhism och kristna i Nepal och många av de buddistiska pilgrimerna är tibetaner. Ett fascinerande folkmyller blandat med hundar och otroliga mängder duvor. Överdelen på stupan rasade under jordbävningen och renoveringen har påbörjats.

Var även med en av de som jobbar på centret en halv dag på rullstolsbasket, studiebesök på Nepals disabled associations kontor, ett Independent living boende (för personer med funktionshinder som inte kan återvända till sitt gamla boende) och på en SOS barnby, allt inom samma område. Många av de som lever med en ryggmärgsskada här bor i det området för att ha tillgång till föreningen, basket mm eftersom det är så svårt att förflytta sig. Rishi, som jag var där med, har lyckats få staden (tror jag det var) att göra om några trottoarer så de blivit mer användbara även i rullstol. Han fortsätter kampen med att göra staden mer tillgänglig. De har MYCKET kvar att göra!! Extremt otillgängligt. Man får verkligen se sig för hela tiden var man sätter fötterna, se upp för bilar, motorcyklar, cyklar och kossor och hundar. De har även en Nepal spinal cord injury sport association och det gedigna pokalskåpet stod förståss på hedersplatsen. En mycket intressant förmiddag. Basket träningen var riktigt bra och 15 personer träffas varje lördag morgon och tränar. Jag blir verkligen imponerad av många jag möter.

Varje morgon och eftermiddag går det en gratisbuss från centret till stan. Tar ca 1 timme beroende på trafiken och den plockar och släpper av de anställda längs vägen och slutar vid Nepals disabled association. 

Boudha stupan, en av de största och viktigaste 

Bönesnurran och de tibetanska böneflaggorna

Ljus att offra och rök att få på sig för att dåliga saker ska bli bättre

Det traditionella sättet att pilgrimsvandra, lägga ner pannan
i marken och förflytta sig framåt med en kroppslängd i taget. 

Kvinna som säljer frön som offras till duvorna

Även hundarna fick mat

Renovering pågår, bilden bredvid visat den ursprungliga toppen

Jobb och sällskap

Har nu haft mina första riktiga arbetsdagar. Jobbade med sjukgymnasterna vilka alla är ganska nya. Idag enskilt med några, vilket vi ska fortsätta med, och så planerade vi in lite workshops och gemensam träning efter patient arbetet. Patient mängden är nu tillbaka till den vanliga ungefär, ca 50 patienter, från att efter jordbävningen ha haft nästan 200. Rehabcentret fungerar förvånansvärt bra, välordnat och schemalagt. Så på rehabcentret är problemet ffa att så mycket personal är så oerfaren. De stora problemen börjar när patienterna ska hem med denna extremt otillgängliga miljö. Anpassade bilar verkar det inte vara tal om eftersom de flesta inte har råd att ha bil, men en del anpassat sina motorcyklar med extrahjul. När de inte kan gå hem direkt finns det en utslussnings del här, uppbyggt av läkare utan gränser, där de kan bo tills de har hittat någonstans att bo. Finns tydligen några anpassade hus i Kathmandu dit en del flyttar.

Centret

Musikterapi varje tisdag eftermiddag. 

Fick i helgen lära mej att helgen här är ungefär halva fredagen och lördagen. I söndags såg jag barn gå till skolan och fick då reda på att söndagen är veckans första dag. Man lär sig hela tiden.

Nu har en annan kvinna från centret checkat in här hos Lok, Kate. Mycket trevligt med sällskap. Hon är från Kanada och har bott här 5 månader förra året och känner till stan väl. Så idag ut och tog en öl för första gången på My small kitchen tvärs över gatan. Hög tid och trevligt. Träffade bl a mannen som jobbade på banken och som växlade mina pengar första dan.  Imorgon ska vi gå ut och äta på nån indisk restaurang som hon brukade gå på när hon bodde här.

My small kitchen, som inte var så litet som det ser ut utanifrån

Bensin krisen fortsätter och jag går fram och tillbaka till jobbet varje dag, 4 km varje håll. Helt okej avstånd men ordentligt trångt på vägen, enda highway i landet, och rejält dammigt och avgasigt. Funderar på att skaffa munskydd som många har. Man får verkligen se upp var man sätter fötterna och hålla koll på trafiken.

Extremt snedbelastad buss

Teställe mitt emot mitt kaffeställe på vägen hem

Galet trångt på vägen och man får gå på höger sida om lastbilen

Samma här, handlar om cm mellan bussarna och lastbilarna