Inka: Utflykt till jordbävningsdrabbat stad

En till vecka har gått och jag har tillbringat största delen i Kathmandu. Asiatiska ryggmärgsskadekonferensen ASCoN har pågått i 3 dagar med deltagare från 18 länder (visade det sig när alla länder skulle uppträda med något under galamiddagen). Rigorösa säkerhetskontroller först dagen då presidenten kom och officiellt invigde konferensen. Hon skulle hålla ett litet tal, som vi fick en översättning på en sida, men skippade det skrivna efter e stund och pratade på i säkert 15 minuter. Har varit kul med mycket bra networking och en del intressanta presentationer, men otroligt fullpackat program. Pga bensin krisen kortades det ner från 4 dagar till 3 utan att något togs bort (tror jag i alla fall). Mycket folk från Nepal förståss, men även från Indien och Bangladesh. Väldigt små delegationer (1 person) från Myanmar, Laos, Italien och Sverige. Fick mycket positiv respons efter min 7 minuters presentation av Botswanaprojektet och efter mitt soloframträdande med den gamla dryckesvisan och folkloren ”Bort allt vad oro gör”.

Har hunnit vandra många vänder runt Boudha stupan i Kathmandu, varje morgon tar jag några varv. Fascinerande med alla pilgrimer som går och går. Har varje dag sett samma kvinna som tar sig runt på det traditionella tibetanska sättet med att lägga sig raklång, lägga pannan i marken och sen gå fram till där pannan nudda marken och gå ner igen. Hon är vadderad med träklossar på händerna och ett vadderat förkläde på framsidan och ner över knäna. Tar mej tillbaka 30 år (drygt) när vi såg många pilgrimer på väg mot Lhasa på det sättet, i veckor/månader var de på väg.

Idag (söndags) har varit en full dag. På morgonen var jag på Independent living huset vid 8 för att träna lite med några killar där som inte tyckte att de fått tillräckligt med rehab och ville lära sig mer. Gick igenom förflyttningsteknik, stretch, axelträning, golv förflyttning etc. Verkar uppskatta det och ta till sig info. Får väl följa upp det någon dag. Roligt att många heter gudsnamn, Vishnu var det som ville att jag skulle komma dit. Var även inne och hälsa på Krishna, en kille med mycket hög skada, C4, som bor där och som jag träffat förut.

Sen åkte jag och en supertrevlig, empatisk ung sjukgymnast, Amrita, till en Sankhu, en stad som ligger i det mest jordbävningsdrabbade området i närheten av Kathmandu, där hon visste att det fanns många behövande människor. Hon ville framför allt hjälpa några kvinnor, några änkor, vilkas hus blivit raserat och nu bodde i under korrugerat plåt tak och väggar bredvid sitt gamla hus. Huset hade varit 5 våningar men var nu 2 trasiga våningar. Innan hade vi varit och köpt varma kläder av pengar som en vän bidragit med från Sverige, vilka vi nu delade ut för att hjälpa dem genom vintern. Blev bjudna på te, sen Aila (hemgjort brännvin)med stekt ägg som tilltugg, och sen fantastiskt god lunch. Enligt Amrita äter de inte så här varje dag utan speciellt idag. Verkade som de blev riktigt glada och tacksamma och skulle be för mej och min vän som hjälp dom. Fantastisk stund. Gick en sväng runt stan och titta på alla nedfallna hus, allt bygge som pågår och vanliga livet som pågår samtidigt. Det här är en mycket bördig del och en av de största leverantörerna till Kathmandu för grönsaker, ris och andra odlingsprodukter. Det ser verkligen rätt så tufft ut för många, de bo kvar i halvt raserade hus eller i enkla tillfälliga konstruktioner. Lokal bussen dit tog ca 1.5 timme och kosta 60 rupies för oss båda (ca 5 skr). Ett mått på hur billigt det är här för oss.