Kathmandu

Tillbringade helgen in Kathmandu, en intensiv, myllrade jättestad. Jag höll mest till runt Boudha stupan och gick medsols runt, runt, satt på en bänk och följde pilgrimernas (och andras) vandring runt stupan med sina radband. Verkar vara en blandning av hinduism, buddhism och kristna i Nepal och många av de buddistiska pilgrimerna är tibetaner. Ett fascinerande folkmyller blandat med hundar och otroliga mängder duvor. Överdelen på stupan rasade under jordbävningen och renoveringen har påbörjats.

Var även med en av de som jobbar på centret en halv dag på rullstolsbasket, studiebesök på Nepals disabled associations kontor, ett Independent living boende (för personer med funktionshinder som inte kan återvända till sitt gamla boende) och på en SOS barnby, allt inom samma område. Många av de som lever med en ryggmärgsskada här bor i det området för att ha tillgång till föreningen, basket mm eftersom det är så svårt att förflytta sig. Rishi, som jag var där med, har lyckats få staden (tror jag det var) att göra om några trottoarer så de blivit mer användbara även i rullstol. Han fortsätter kampen med att göra staden mer tillgänglig. De har MYCKET kvar att göra!! Extremt otillgängligt. Man får verkligen se sig för hela tiden var man sätter fötterna, se upp för bilar, motorcyklar, cyklar och kossor och hundar. De har även en Nepal spinal cord injury sport association och det gedigna pokalskåpet stod förståss på hedersplatsen. En mycket intressant förmiddag. Basket träningen var riktigt bra och 15 personer träffas varje lördag morgon och tränar. Jag blir verkligen imponerad av många jag möter.

Varje morgon och eftermiddag går det en gratisbuss från centret till stan. Tar ca 1 timme beroende på trafiken och den plockar och släpper av de anställda längs vägen och slutar vid Nepals disabled association. 

Boudha stupan, en av de största och viktigaste 

Bönesnurran och de tibetanska böneflaggorna

Ljus att offra och rök att få på sig för att dåliga saker ska bli bättre

Det traditionella sättet att pilgrimsvandra, lägga ner pannan
i marken och förflytta sig framåt med en kroppslängd i taget. 

Kvinna som säljer frön som offras till duvorna

Även hundarna fick mat

Renovering pågår, bilden bredvid visat den ursprungliga toppen

Jobb och sällskap

Har nu haft mina första riktiga arbetsdagar. Jobbade med sjukgymnasterna vilka alla är ganska nya. Idag enskilt med några, vilket vi ska fortsätta med, och så planerade vi in lite workshops och gemensam träning efter patient arbetet. Patient mängden är nu tillbaka till den vanliga ungefär, ca 50 patienter, från att efter jordbävningen ha haft nästan 200. Rehabcentret fungerar förvånansvärt bra, välordnat och schemalagt. Så på rehabcentret är problemet ffa att så mycket personal är så oerfaren. De stora problemen börjar när patienterna ska hem med denna extremt otillgängliga miljö. Anpassade bilar verkar det inte vara tal om eftersom de flesta inte har råd att ha bil, men en del anpassat sina motorcyklar med extrahjul. När de inte kan gå hem direkt finns det en utslussnings del här, uppbyggt av läkare utan gränser, där de kan bo tills de har hittat någonstans att bo. Finns tydligen några anpassade hus i Kathmandu dit en del flyttar.

Centret

Musikterapi varje tisdag eftermiddag. 

Fick i helgen lära mej att helgen här är ungefär halva fredagen och lördagen. I söndags såg jag barn gå till skolan och fick då reda på att söndagen är veckans första dag. Man lär sig hela tiden.

Nu har en annan kvinna från centret checkat in här hos Lok, Kate. Mycket trevligt med sällskap. Hon är från Kanada och har bott här 5 månader förra året och känner till stan väl. Så idag ut och tog en öl för första gången på My small kitchen tvärs över gatan. Hög tid och trevligt. Träffade bl a mannen som jobbade på banken och som växlade mina pengar första dan.  Imorgon ska vi gå ut och äta på nån indisk restaurang som hon brukade gå på när hon bodde här.

My small kitchen, som inte var så litet som det ser ut utanifrån

Bensin krisen fortsätter och jag går fram och tillbaka till jobbet varje dag, 4 km varje håll. Helt okej avstånd men ordentligt trångt på vägen, enda highway i landet, och rejält dammigt och avgasigt. Funderar på att skaffa munskydd som många har. Man får verkligen se upp var man sätter fötterna och hålla koll på trafiken.

Extremt snedbelastad buss

Teställe mitt emot mitt kaffeställe på vägen hem

Galet trångt på vägen och man får gå på höger sida om lastbilen

Samma här, handlar om cm mellan bussarna och lastbilarna

Bhaktapur

Tog mej idag till Bhaktapur, den gamla tempelstaden ( mycket byggt på 1600-talet) som drabbades hårt av jordbävningen. Det mesta stod ändå kvar, men en del tempel var grushögar eller delvis rasade. Mycket vacker stad och såg för fösta gången en hel del turister, suvernirshops och tiggande barn. Det är verkligen för och nackdelar att bo som jag bor. Ensamt och inneliv efter 17 när det blir mörkt, men ingen turism eller utlänningar vilket innebär att barn inte tigger utan ropar hej och ”what is your country?” och ”what’s your name?” och går med och pratar när jag är ute och går.

Var roligt häromdan när jag skulle köpa sim kort till telefon. I Sverige och Botswana köper man ju det anonymt lite överallt. Här skulle det fyllas i formulär med adress, person nummer, pappas namn och farfars namn (det har jag aldrig skrivit i ett formulär förut någonstans). Sen skulle man ha med pass och ett passfoto som sattes fast på formuläret. De har koll på sina medborgare här.

På jobbet har det inte hänt så jättemycket än. Varit med sjukgymnasterna och gått enskilt med några. De har många sjukgymnaster men de flesta är nyutbildade och vissa får jobba som arbetsterapeuter istället eftersom det knappt finns några sådana. Lite segt har det varit, men det kan ju arta sej.  Har nu börjat åka buss, inne i bussen, till jobbet och har gått en gång, ca 4 km. Blev erbjuden skjuts på motorcykel, men trots att det till slut hittades en hjälm, som de inte tycker att passagerarna behöver, föredrar jag nog bussen. Men jag tackade nej till att sitta på taket idag när jag skulle hem från Bhaktapur. Väntade till 3 bussar senare istället. 

Det enda som verkar vara kvar av detta raserade tempel

Guhya pond och vilande hundar.
På dagarna i de slöa och på kvällarna är det som hundkrig

Durbar square, viktigaste torget i stan

Durbar square med Golden gate, det raserade Vatsala templet
i förgrunden och 55 window palace i bakgrunden. 

Kung Bhupatindra Malla

The golden spout, från 1678

Jordbävning

Idag, exakt klockan 10, var jag med om mitt livs första jordbävning. Mätte 5.3 på Richterskalan och kändes rätt ordentligt, men höll bara på några sekunder. All verksamhet i sjukgymnastiken stannade upp, och alla, inklusive jag, blev rätt förskräckta och oroade. Men sen fortsatte aktiviteten som vanligt. De är så vana och visste direkt att den här var lite starkare än de som varit den sista tiden, runt 4.2 och 4.3. En tjej gick direkt in på nätet och bara nån minut senare var jordbävningssidan uppdaterad. Ja, så är vardagen för alla här.

Han jag bor hos, Lok, sa att när den stora jordbävningen var flyttade de inte tillbaka in i huset förrän efter 2 månader. Gick in på dagarna och lagade mat, men sov ute på en öppen plats. Nu lär det har varit kollat huset och det är säkert. Inga hus i det här området rasade men många fick lite sprickor.

Ja, det är väl bara att vänja sig, det lär komma fler. Men Lok verkade helt obekymrad ”don’t worry!!”

Nepal blogg

Himalya topparna bortom molnen

Fantastisk vacker inflygning med de snöklädda Himalaya topparna, den lägre bergiga naturen med risterrasser och småbyar. Samtidigt, förståss med tanke på varför jag är här, det måste vara något av den svåraste miljön man kan tänka sig om man behöver rullstol för att ta sig fram. 

En helt annan intensitet här i Kathmandu jämfört med Botswana. Bagagehämtningshallen var något av det fullaste och rörigaste jag sett, men tog man det lugnt så kom väskorna, taggarna kollades och sen var det bara ut i myllret. Och där stod en kille med en SIRC skylt. Det är centret jag ska jobba på så det gick ju lätt att hitta honom vilket var himla skönt. Bilfärderna här är galna med alla motorcyklar, cyklar, bussar och bilar. Just nu var det dock bara ca 10% av den vanliga trafiken sa han  eftersom det är diesel och bensin kris. Detta gör att det är fullt på alla buss tak, mycket mer än vanligt. Körde den enda ”highway” som finns i landet mot Bhaktapur. Den är en fil i varje riktning, men på ena sidan står bitvis länga rader med stillastående bussar, vilket gör den i stort sett totalt enfilig. Den går till Kina om man bara fortsätter köra. Vi fick tydligen tanka på nåt slags militarpolis tankstation. Utanför satt mängder av folk och vänta på bränsle. Känns inte helt bra, fast det är ju skönt att de kunde komma och hämta mej.

Det är även gaskris, vilket gör att kvinnorna står i gigantiska köer hela nätterna för att köpa gas för att laga mat. På centret har de börjat använda ved och gör maten utomhus till en stor del.

Just nu när jag sitter på min balkong och skriver kom det en flock med gröna papegojor och satte sig i trädet mitt emot. Inga bilder dock eftersom det börjar bli mörkt, men det är risk att det blir mer fågelbilder. Ljudnivån här är enorm. Någon håller på att hamra oavbrutet på något plåt-aktigt, fågelvolymen är hög, hundar skäller, musik står på, motorer gnisslar och bilar tutar.  Är inte riktigt säker på var jag bor, åkte ut från Kathmandu, genom Bhaktapur, stanna till på centret och sen fortsatte vi en bit till, kanske är det i Sanga. Men det kanske klarnar så småningom.    

Under dagen idag fantastiskt skönt väder, drygt 20°. Nu när solen gått ner börjar det bli lite svalare. Detta ska bli spännande. 

Men nu är klockan 20 (med deras konstiga tid, +4.75 timmar från svensk tid) och jag ska gå och sova. 

Ut från Kathmandu

Köer till bensinmacken

Risfälten när vi börjar färden uppåt

Som sagt mycket folk på taken

Sista veckan i Gabs

Tiden rinner iväg och snart är det dags att åka hem igen. Första Afrikanska ryggmärgsskadekonferensen pågår denna veckan med delegater från länderna runt här i Gabs. Kul och spännande möten.

Konferensdeltagarna

Fysioterapigruppen på konferensen

Prata med en före detta patient häromdagen. Otroligt kul att se honom. Han är så nöjd. Kom ihåg att hans rehab gick väldigt trögt. Han tog inte till sig info nåt vidare, svårt att få till tekniker för förflyttningar och rullstolsteknik. Men nu har han låtit tillverka handkontroll till bilen enligt hans instruktioner. Han kör och förflyttar sig själv in och ut ur bilen. Inga sår eller andra komplikationer.  Han åker till sitt jobb varje dag men de har fortfarande inte gjort någon ramp så han kan inte komma in i byggnaden. Men han åker dit och sitter utanför under ett träd. De ska inte kunna komma och säja att han inte är på jobbet. Ibland får han lite sysslor han ska utföra. Skön snubbe. Så kul att se hur bra det går för honom, förutom att komma in på jobbet förståss. Men han har en lön och vid sidan tillverkar/lagar han möbler och säljer. Glad och frisk och aktiv.

Sen var jag ute på morgonpromenad med min tyska kompis, Inga, som är var här. Gick bl a förbi den här körskolan, som jag springer förbi varje gång jag springer. Även de fint kamouflerade stolparna som de gjort som palmer, bara antennen som avslöjar dom. 

Körskolan

"Palmen"

   

Ser ofta kor på gatan

Ovanligare när hästar ställer till trafikstockning

Gatusopning utanför presidentpalatset