fredag 13 september 2013

jobb och jobb och vardagsglädjestunder

En vecka till har gått och om en vecka är det hemresa. Värmen har börjat komma rätt ordentligt på dagarna, min nya room mate pustar och jag upplyser henne om att detta är bara början. Men jag trivs, perfekt klimat nu. Just nu kom första regnet. Får väl se om termiterna ska börja svärma nu?
Gör egentligen inte så mycket mer än jobbar, med Spinalis jobbet och med forskning.
Missade precis boskapsauktionen, för andra gången. Slutade dan innan jag kom dit, men några djur fanns fortfarande kvar. En polis tog tag i att visa mej runt och tillsammans med några andra beundrade vi några jätte monster get bockar. 
Stolt kossa
Jättegetterna








Spinalis jobbet innehåller inte så mycket patient arbete, men få ordning på listor, organisering, fixa bilen, leta efter och köpa gummi för att göra rullstolshandskar, försöka hitta rätt typ av adaptrar och saker som det. Och följa upp oklara saker på ministeriet eller andra, dvs tjata.
Forskningsdelen innehåller mycket skrivande och intervjuer. Intervjuerna är jätteroliga att göra, och väldigt rörande. Många har rätt tunga och känslosamma berättelser som de delar med sig av. Har gjort några hemma hos folk, och några hemma hos mej, så jag kommer ut lite i byarna i närheten. Det är fortfarande spännande, bara att hitta. Till en fick jag vägbeskrivning till lokala kliniken. Gick in där och fråga efter vägen, då följde en sjuksköterska med mej i bilen och gick sen tillbaka.  
Det mer använda utomhus köket
En patients inomhus kök. Används dock
sparsamt eftersom de inte har råd med gas. 


Byns trevliga och välsorterade affär.

Sen får jag glädja mej åt de små detaljer i vardagen. Som att fundera över vart våra badrumsspindlar tar vägen på dagarna? Tre spindlar sitter på sina samma platser varje kväll, men är inte synliga på dagarna.
Eller när månen verkligen ligger ner som en skål. Det är fortfarande så jag tittar till några extra gånger.
Eller som häromdagen, i närheten av Gabs slumområde Old Naledi, fick jag en sånt glatt skratt, vinkar och tummen upp från en kvinna när jag stanna bilen och vinkade över henne framför. Folk är inte vana med att bli översläppta över vägen, störst först. Hon, med ett barn, försökte komma över vägen för att komma ikapp mannen som väntade på andra sidan. Han, som jag redan sett och sett som ett fantastiskt foto på näthinnan, men ingen kamera, med det andra barnet sittande i skottkärran omgiven av matkassarna. Det är dessa små ögonblick förgyller vardagen och jag verkligen uppskattar Botswana och människorna här.
Tog en paus från skrivandet på fredag kvällen och lyssna på amerikanska radioprogrammet ”Wait, wait, don’t tell me”. Det kan jag verkligen rekommendera. Bra sätt att hänga med i vad som händer i världen och så himla roligt. Sitter här för mej själv och skrattar så jag får ont i magen. Detta är avsnittet från lördag 7/9.
Och där gick strömmen. Rejäl åsk och regn storm. Nu trycker jag på publicera innan internet lägger ner


lördag 7 september 2013

Tiden rusar

Tiden rusar som vanligt och drygt 1,5 vecka har redan gått.
Crazy start på vistelsen här med chefen här och stor mottagning/fest på avdelningen. Spinalis invigning/4-års jubileum. Mycket folk där, patienter, från Sida, ministeriet, sjukhus ledning och andra var med, samt ett film team som ska göra en liten Sida film om projektet. Rörig dag, men lyckad tillställning. Eddy, vår rehab coach, slog all time-record i entusiasmerande träningsledare.
Dagen efter åkte vi hem till några patienter med filmteamet och de blev förevigade och intervjuade. Riktigt roligt och intressant.
På lördagkvällen råkade vi hamna på Botswansk hårdrock, Heavy metal konsert på Bull & Bush. Bara svart-läderklädda människor och väldigt stylade. Verkar försöka se riktigt hårda ut, men var fram för allt mycket söta, välkomnande och vänliga. Vet inte hur mångas kameror vi fastnade på den kvällen. Tyvärr låg ju min kamera förståss hemma, men fick några bilder. Så kul när man kan trilla in på de mest oväntade happenings.
Nu har chefen och filmteamet åkt, så jag kan återgå, eller rättare sagt påbörja, arbetet här
Har varit hemma hos några gamla patienter och intervjuat dom. Intervjuerna är riktigt roliga, intressanta och lärorika att göra, men utskrivandet av dom är tålamodsprövande.

Nu har det blivit vattenransonering här. Man får inte vattna gräsmattan, vilket känns som en bra prioritering. Läste i tidningen att presidenten uppmanar folk att be för regn och att vara noga att tacka om det kommer.