jobb och jobb och vardagsglädjestunder

En vecka till har gått och om en vecka är det hemresa. Värmen har börjat komma rätt ordentligt på dagarna, min nya room mate pustar och jag upplyser henne om att detta är bara början. Men jag trivs, perfekt klimat nu. Just nu kom första regnet. Får väl se om termiterna ska börja svärma nu?

Gör egentligen inte så mycket mer än jobbar, med Spinalis jobbet och med forskning.

Missade precis boskapsauktionen, för andra gången. Slutade dan innan jag kom dit, men några djur fanns fortfarande kvar. En polis tog tag i att visa mej runt och tillsammans med några andra beundrade vi några jätte monster get bockar. 

Stolt kossa

Jättegetterna

Spinalis jobbet innehåller inte så mycket patient arbete, men få ordning på listor, organisering, fixa bilen, leta efter och köpa gummi för att göra rullstolshandskar, försöka hitta rätt typ av adaptrar och saker som det. Och följa upp oklara saker på ministeriet eller andra, dvs tjata.

Forskningsdelen innehåller mycket skrivande och intervjuer. Intervjuerna är jätteroliga att göra, och väldigt rörande. Många har rätt tunga och känslosamma berättelser som de delar med sig av. Har gjort några hemma hos folk, och några hemma hos mej, så jag kommer ut lite i byarna i närheten. Det är fortfarande spännande, bara att hitta. Till en fick jag vägbeskrivning till lokala kliniken. Gick in där och fråga efter vägen, då följde en sjuksköterska med mej i bilen och gick sen tillbaka.  

Det mer använda utomhus köket

En patients inomhus kök. Används dock
sparsamt eftersom de inte har råd med gas. 

Byns trevliga och välsorterade affär.

Sen får jag glädja mej åt de små detaljer i vardagen. Som att fundera över vart våra badrumsspindlar tar vägen på dagarna? Tre spindlar sitter på sina samma platser varje kväll, men är inte synliga på dagarna.

Eller när månen verkligen ligger ner som en skål. Det är fortfarande så jag tittar till några extra gånger.

Eller som häromdagen, i närheten av Gabs slumområde Old Naledi, fick jag en sånt glatt skratt, vinkar och tummen upp från en kvinna när jag stanna bilen och vinkade över henne framför. Folk är inte vana med att bli översläppta över vägen, störst först. Hon, med ett barn, försökte komma över vägen för att komma ikapp mannen som väntade på andra sidan. Han, som jag redan sett och sett som ett fantastiskt foto på näthinnan, men ingen kamera, med det andra barnet sittande i skottkärran omgiven av matkassarna. Det är dessa små ögonblick förgyller vardagen och jag verkligen uppskattar Botswana och människorna här.

Tog en paus från skrivandet på fredag kvällen och lyssna på amerikanska radioprogrammet ”Wait, wait, don’t tell me”. Det kan jag verkligen rekommendera. Bra sätt att hänga med i vad som händer i världen och så himla roligt. Sitter här för mej själv och skrattar så jag får ont i magen. Detta är avsnittet från lördag 7/9.

Och där gick strömmen. Rejäl åsk och regn storm. Nu trycker jag på publicera innan internet lägger ner