Inka: Lämnar Banepa

Veckan som gått har varit ungefär som jag trodde att veckorna skulle vara. Jobbat varje dag med träning med sjuksköterskorna på 1.5 timme på förmiddagarna och sjukgymnasterna 1 timme på eftermiddagarna. Däremellan patientarbete och tillverkning/justering av lite hjälpmedel. Har känts bra, roligt och givande. Träningen med sjuksköterskorna hade jag tillsammans med en av sjukgymnasterna och jag fick med honom som jag ville. Han har en lägre utbildningsnivå men har jobbat länge och är den som är bäst tycker jag. Jag tror att de andra också har börjat använda honom som en tillgång och frågar honom mer, så då har jag i alla fall åstadkommit något. Och han verkar glad och samarbetar gärna.

Nästa vecka ska jag åka tillbaka till Pokhara och jobba med sjukgymnasterna där på ett rehab-sjukhus. Den sjukgymnasten jag har träffat har också låg erfarenhet och ville gärna att jag skulle komma, så det ska bli spännande att se vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Häromdagen fick jag den första måltiden här som var lite svåräten. Tillsammans med dalbat (ris och linser) som är den vanligaste maten här fick jag buffelhjärna och ryggmärg. En dyr delikatess. Det smakade egentligen inte illa, men det var mer själva känslan. Men de tog inte illa upp att jag inte åt upp allt jag tagit utan gav det till Lok, herrn i huset.

Nu flyttar jag hemifrån, känns det som. Flyttar ut ur huset jag bott sen jag kom och blev hämtad av ambulansen för att få med all packning. Har varit trevligt, om än lite ensamt ibland, men nu är jag redo att flytta till staden, Kathmandu.