Sista rycket

J-burg

Sista rycket här innan Sverige. Alltid mycket precis innan jag ska iväg.

Blev inte bättre av att jag i ett svagt ögonblick lovade Eddy, vår rehab coach, att köra honom till Johannesburg. Räknade fel på veckorna och trodde att jag hade en vecka till. Men det blev en bra men kort visit för min del, bara en natt. Eddy ska praktisera på rullstolsfabriken där våra rullstolar görs och de tog verkligen hand om oss. J-burg är en stor stad och motorvägen mellan J-burg och Pretoria har 6 filer åt varje håll, det var länge sen, om någonsin, som jag körde på en så stor väg.
Hann också med et besök på rehab sjukhuset dit våra patienter
 brukade skickas, innan Spinalis Botswana fanns. Verkade bra och
 full action överallt.
Igår flyttade jag de mesta av mina grejer till mitt nya hus, vilket faktiskt en gång i tiden var svenska skolan här. Har ju inte så jätte mycket och fick hjälp av Inga. Den enklaste flytten jag någonsin gjort. Ser fram emot att flytta in där när jag kommer tillbaka

       

Nelson Mandela bridge.

  Idag ska jag in och jobba lite och sen på Farmers market vid operahuset, och sen fortsätta att jobba lite hemma. Och imorgon har jag tusen saker som ska fixas. Men som sagt, det ska nog bli bra, men jag ser fram emot att sitta på flyget i 20 timmar. Ska bli skönt, även om väderrapporterna från Stockholm går åt fel håll.

                                                                                                         

Fabriken

Statsbesök

Långpromenad i söndags i Otse 

Som vanligt har tiden sprungit iväg och nu är det bara en vecka kvar innan jag åker hem till Stockholm. Men den veckan kommer vara rätt full. Anestis och Maya har åkt till Grekland, Göran har kommit och åkt. Nästa helg ska jag flytta till ett hus här precis i närheten. Är just nu den som bott längst på Motheo, tror jag. Över 2 år. Jag är redo att flytta. Kommer dela ett hus med 2 andra. Det kan ju bli både kanon och katastrof. Tiden kommer utvisa.

Piloterna ger klartecken

Har varit på 2 out-reach sista tiden. De är kul tycker jag. En dag åkte jag och 3 team medlemmar till Mahalapye med bil. Första out-reachen med ett fullt team. Visade sig vara en massiv miss i kommunikationen så det blev sådär bra, men nästa gång blir det nog bättre.Dan efter flög jag till Ganzie för andra gången, så det vara ett tag sen sist. Det blev bra. Träffa 5 patienter. Det är Kalahari huvudstaden kan man nog säja och med mycket San folk (Bush men) i upptagningsområdet. De bor i stan eller utanför i olika settlements. Träffa bl.a. en kille med alltför mycket klick ljud i namnet för min tunga.

Ellen Johnson Sirleaf visas runt av sjukhusdirektör Molelekwa

Idag har vi haft statsbesök på avdelningen. Liberias president, Ellen Johnson Sirleaf, kom förbi med ett rejält följe. Det var kul. Hon är den första kvinnliga presidenten i Africa och fick delat Nobels fredspris förra året, så det var ju värt att städa lite extra för att hylla det. Trodde att hon skulle vara en fantastisk person att möta, tyvärr verkade hon rätt uttråkad och sa inte mycket och hälsa inte på patienterna. De var besvikna. Men nu är det i alla fall välstädat i staden, vissa gator i alla fall, och på sjukhuset, vissa gångar i alla fall och på Spinalis.     

Det kulturella utbudet har helt plötsligt eskalerat, vilket jag förståss drar nytta av istället för att sitta själv hemma i lägenheten.

Förra helgen var jag på en intressant passion play som framfördes ute i bushen på Unity Dows farm (hon är en välkänd och bra Botswansk författare och även den första kvinnliga domaren i Högsta domstolen i landet). Bifogar några bilder på skådisar och miljö (lite Milles känsla i den första tycker jag). Mycket trevligt. Morgonen efter (kl 7) var jag ute där igen tillsammans med en grupp som tränar för en lååååång promenad på saltöknen i juli, och gick tillsammans med Unity och hennes familj. Mycket trevligt, avslappnat och god frukost på en klippa. Världen är liten här.

Så pågår även Ditshwanelo, den årliga Human Right Film Festival, med mycket bra filmer. Inte så upplyftande kanske, men inspirerande, berikande och lärorikt. Men igår tog jag paus från människorättsfilmer och gick istället på en fantastisk en-mans modern dans föreställning. Mycket bra och häftig och aldrig långtråkig. En dansare från Sydafrika som hade en helt suverän kroppskänsla.   

 Sen har jag vunnit en stor seger denna veckan. Efter 1,5 år kamp med trafikförsäkringsverket här, har vi lyckats ge en av våra gamla patienter den förmodligen bästa rullstolen någon har i det här landet, i alla fall den dyraste, men förhoppningsvis även den bästa. ”Du har förändrat mitt liv” var den lyckliga kommentaren när hanbytte ut sin otympliga åbäke till rullstol, mot denna snygga, lätta stol. Behöver lite segrar emellanåt.